Säsongssummering

En sedvanlig säsongssummering är på sin plats. Målet var ju att knipa nån av de tre uppflyttningsplatserna eller fjärdeplatsen som också torde ge uppflyttning. Det lyckades inte. Det beror förstås delvis på vår bristande förmåga men också på motståndarna och en rad andra oförutsedda omständigheter. Marginalerna var YTTERST små mellan (möjlig) uppflyttning och nedflyttning. Vi höll oss kvar vilket nu i efterhand känns som en stor lättnad. Tre lag i div 5 hade INTE varit bra för klubben. Personligen spelar jag helst i div 4. Det är ”min” nivå, kan man konstatera efter flera säsonger med helt jämn kvot, och jag gillar den här veckolunken där pingisen hela tiden hålls levande. Sammandrag har absolut sin charm, man träffar folk under längre tid, men det blir en kortare säsong och långa uppehåll. Dessutom tror jag inte min gamla kropp klarar fyra lagmatcher på en helg. Men visst, vi hade inte tackat nej.

Ska man göra en väldigt övergripande beskrivning av våra insatser så karaktäriserades hösten av att jag själv aldrig nånsin spelat så bra. Vinna mot spelare som t ex Johan Klingborg trodde jag inte att jag var mäktig och det gick ju bra på tävlingarna också vilket resulterade i kraftig ökning på rankingen.

Samtidigt presterade mina lagkamrater något under min förhoppning – med diverse suveräna undantag. Vi lyckades inte toppa formen allihop i samma match och var lite ojämna vilket gjorde att vi förlorade flera jämna matcher. Men det här ”rättade till sig” under våren. Min envetna influensa tog effektivt kål på min fina form – men samtidigt spelade, som tur var, lagkamraterna successivt bättre. Precis som det ska vara slutar Robin med bäst kvot och har också spelat på ”högst nivå” (t ex vinstmatchen mot Klingborg som var ”riktig” pingis). Wei spelade upp sig betydligt och hamnade till slut på jämn kvot. Också Wei har gjort suveräna matcher och avslutningen mot Lars Anders Jonsson var en verklig skalp.

Magnus spelade också upp sig. Vi kan konstatera att Magnus nog är den, förutom Klingborg, som mest hotat seriens store suverän Johan Mellnäs. Dessutom fick Tobbe Lönnqvist kämpa enormt hårt mot Magnus. Mot vissa storspelare som loopar hårt med skruv är helt enkelt Magnus verkligt farlig. Men av efter stor vånda hos lagledaren hoppade istället Niklas in på slutet av säsongen. Niklas visade att när motivationen är den rätta så kommer också prestationen. Rivstarten mot Spånga följdes av flera avgörande insatser. Nu har han dessutom lovat träna mer nästa säsong.

Vi måste förstås nämna dubbelspelet där, för mig helt oväntat, Robin och Wei visades sig passa fantastiskt bra ihop och var en av seriens absolut bästa par. Om man undantar sista matchen spelade de rakt igen helt suverän dubbelpingis. 

Vi får också vara glada för att b-laget klarade av säsongen med ganska gott mod. Vi visste att det skulle bli tufft men inpräntade ständigt att alternativet hade varit att starta om i div 7. Det hade inte varit bättre. Nu blir det två lag i div 5 nästa säsong, efter c-lagets suveräna insats, vilket nog är lagom nivå för många spelare.

Att vi kunde gå obesegrade ur veterantrean och ”kommer tillbaka” till vår ”rätta” division gör också att jag ser extra mycket fram mot nästa säsong. Kul att Magnus insett, vilket många fortfarande inte gör, att det är roligt att lira i veteranserien.
Också en stor lättnad att det gått så bra i den nya klubben. Känns mycket bra att vara med i en klubb med medbestämmande, en fungerande styrelse och en verksamhet som har potential att bli riktigt bra. 

Sammanfattningsvis präglades säsongen av stora besvikelser, stor nervositet, tjafs om otur och om motståndares handel och vandel, ögonblick av lyckorus och ett lyckligt slut, som så många gånger förr. Pingis är som livet. Pingis är livet.