div 4 omg 6 IFK-Järfälla 5-8

Om man inte klarar att vara Sveriges bästa spelare eller sämste spelare så kan man ju vara Sveriges ojämnaste spelare. Jag skojar inte när jag tror att jag leder den ligan just nu. Ena dagen förlorar jag stort mot en spelare med 1485 poäng och några dagar senare slår jag en med 2238 poäng. Tvivlar på att någon kan slå det spannet. Någon säker förklaring har jag inte utöver usual suspects dvs allmänt stressigt (har t ex varit med och skrivit PISA-rapport) som gör att koncentrationsförmågan påverkas starkt från gång till gång. Nåväl, nu skulle vi i höstavslutningen möta serieledande Järfälla. De ställde dagen till ära upp med en av sina bästa uppställningar ett "veteranlag" med ungdomligt inslag. Matchen startade sent då Rogge ansåg att vår adress till hallen som vi haft i programmet alla år var fel och att han därför navigerat fel. Det tillbakavisade vi förstås med olika grader av hånfulla kommentarer. Nu när jag kontrollerar i efterhand så visar det sig att Rogge har helt rätt!!! Bara det gör att vi får anse att resultatet slutade rättvist. Till saken är att Rogge hört av sig i förväg och bett om rejält med tid för uppvärmning för sina onda knän.

Inget mixtrande med uppställningarna från nåt av lagen. Jonas, succéspelaren från Östsvenska i förra veckan, var given etta. Jonas, Hasse, Tobbe, Tommy mot Rogge, Anders Millbert, Alexander Johansson och Per Björklöf. De var favoriter men uppgiften var inte omöjlig. Rogge går som tåget men klarar jag Bobo så varför inte Rogge?
Upp mot ungdomen Alexander. Jag har respekt för honom och har sett att han tagit bra skalper men jag har hittills klarat av att besegra honom relativt klart. Det tog slut snabbt i tre raka. Jag lyckades skrapa ihop 18 bollar totalt. Absolut ingenting fungerade hur jag än försökte och Alexander spelade mycket bra - även om han inte behövt det för att vinna. Ridå.
Inte gick det bättre för Tobbe mot Rogge. Tobbe tyckte att han missade mycket med sina för kvällen helt nya plattor men Rogge är ju kassaskåpssäker. Nästa omgång gick bättre - mycket bättre. Efter ett jämnt första set hade Hasse inga problem att blocka ner Björklöf som inte heller verkade ha sin bästa kväll. Tommy spelade hur säkert som helst och körde över Millbert i tre raka. Otroligt imponerande.
Var det Millbert som var dålig eller Tommy som var bra? Det visade sig snabbt i nästa match när jag skulle möta Millbert. Det var Tommy som var bra. Jag förlorade ännu enklare mot Millbert. Knappt ett slag satt där det skulle. Jag kunde inget göra. Förtvivlat. Om möjligt ännu sämre än mot Bajen senast.
Men mina lagkamrater drogs inte ner i moraset av mitt stämningsläge. Det tyder på styrka och moral. Tack för det! Hasse kämpade på och tog ett set mot Rogge- vilket inte är lätt. Och Tobbe fick ordning på materialet och slet ner Björlöf med 3-1. Vi var ändå med i matchen - trots mig. Sen följde de två bästa set jag sett Tommy spela på många år. Han kunde bara inte missa mot Alexander trots att Alexander spelade mycket bra. Tommy vann alla dueller - Alexander loopade och Tommy smashade in bollarna i forehandshörnet. 11-4 11-4. Fantastiskt, vi satt bara och gapade på bänken. Det som hände sen var inte att Tommy spelade så mycket sämre utan att Alexander spelade upp sig nåt enormt. Det var verkligen en mycket bra match och Alexanders avslutande tre set var närmast felfria. Synd men det fanns faktiskt inget att göra. 3-5 och nu roterade vi om i dubbelparen efter förra gångens tveksamma insats av Hasse/Tommy. Det blev med facit i hand nog rätt. Jag fortsatte spela uselt men det hade inte spelat någon roll - Rogge och Alexander var ändå för bra. Hasse och Tobbe gjorde en habil insats och tog förstadubbeln i avgörande med 11-1!
precis som mot Bajen spelade jag trots inte lika genomuselt i sista matchen - men för att vinna mot Rogge så hade jag behövt spela på topp - och detta var långt ifrån topp. Enkel seger för en av seriens bästa spelare.
Hasse fick en tveksam start och kom under med 0-2 mot Millbert men sen fick han ordning på blockeringarna och det räckte för att vinna med 3-2. Vi hade alltså otroligt nog fortfarande chansen att ta poäng. Vi har hundra procent säkra på att Tommy skulle klara Björklöf, som ju liksom mig inte var mentalt i ordning, i sista matchen men då behövde alltså Tobbe slå en Alexander i storslag först. Var det verkligen möjligt? Det var det. Det här var Tobbes match. Han spelade aggressivt och bra och Alexander hann inte med. Tyvärr så släppte han rejäla ledningar i de två första seten till två gånger 10-12 - efter att Alexander spelat mycket bra på slutbollarna ska tilläggas. I tredje höll dock ledningen hela vägen och fjärde set blev en nervpärs. Båda spelarna tog varsin time-out på slutet. Men precis som i set ett och två gjorde Alexander en stark avslutning och kunde till slut vinna sin andra matchboll med 11-9. Men mycket nära. Nu behöver jag en rejäl paus för mental och fysisk återhämtning. Trots mitt haveri så måste vi självklart ta med oss att vi kunde utmana serieledarna ända in i kaklet. Vi kommer inte att ge upp.

Östsvenska mästerskapen

(Vi sticker för ovanlighetens skull emellan med en tävling. Varför kommer att framgå.)

Vem kunde ana detta? De senaste tre veckorna har varit de sämsta på flera år. Jag trodde jag blivit bättre och blivit av med de större svackorna men så visade sig inte vara fallet. Och jag har dessutom fått rejält ont i foten och var tvungen att smörja in mig med Voltarensalva för att ens kunna spela. Bara för det fick jag som tack en riktig mördarpool där alla var bättre än mig. Åtminstone på pappret. 
Först ut mot denne Peter Karlsson som setts storma fram i serierna under senare tid och redan skrapat ihop hela 1969 poäng. Redan här bör det ta stopp för mig. Det visade sig dock att han hade svårt med mina skruvar och servar och jag lyckades hålla undan så att han inte fick utrymme för sitt starka spel - åtminstone inte i två set. Matchen svängde mycket. När han väl kunde spela ut var man chanslös. I avgörande fick jag dock en bra start och det rann iväg till en klar seger. Grymt kul start efter alla motgångar på senare tid. Kan kanske gå upp på fem-i-topp på högst rankade jag slagit. Men jag vet att en del kan ha problem första gången mot mig.

Sen mot mäster Kjelle. Jag kunde faktiskt knipa första set med 16-14 men sen gick det som det alltid gör. Jag attackerar för löst och är inte tillräckligt säker. Och Kjelle spelade dessutom riktigt bra - klart bättre än i första matchen mot Per Vidén där han var nära att förlora. Men Per var i bra form och även han lyckades vända och vinna mot Peter Karlsson i avgörande. Och då fick vi alltså en direkt avgörande match mellan mig och Per. Och jag spelade helt okej och hade förstås som jag brukar en hel del tur. 1-0 och sen lyckades jag vända underläge 8-10 till vinst i andra. Tappade (förstås) tredje men spelade sen riktigt bra i fjärde - och plötsligt var man i slutspel! Vem hade trott nåt sånt? Tjoho!
Förstås mycket nöjd med detta och kan inte heller klaga på lottningen och att åka ut direkt mot Bobo. Jag möter ändå hellre Bobo än Aldvik t ex. Det kan bli roligare spel även om man förlorar. 
Voltarenen började släppa så jag smetade på lite mer för att mildra smärtan.
Första set innehöll uselt spel - som tur var från oss båda. Och jag lyckades faktiskt knipa det med 12-10 efter en del tur. Att vinna ett set mot Bobo är inte fy skam.
I andra blev det bättre spel av båda. Plötsligt lirade jag nästan på topp och Bobo hade fortsatt oväntat stora bekymmer och klagade på att det kom många "konstiga bollar". Och jag lyckades till min häpnad vinna med 11-8. Men när skulle han börja spela på riktigt?
I tredje set visade det sig. Maskinen rullade igång. Nu var allt som vanligt och som det skulle vara. Jag var chanslös i tredje och fjärde set. Det var bara att acceptera. Men gick det verkligen inte att göra nåt? Skulle man bara ge upp inför övermakten? Näe. Man måste ju ändå FÖRSÖKA. Kan man ha lite tur och kämpar allt man har så finns ju ändå CHANSEN även om den är liten. Det var inte bara Bobo som hade börjat spela bättre - jag hade vikt ner mig och sumpade mina chanser. Jag kanske kan hitta tillbaka till mitt flyt från andra set - om jag sliter på och tar ut allt jag har? Och si det gick. Jag fick en bra start och vann några dueller. Kunde till och med blocka tillbaka ett par loopar som jag misslyckats totalt med tidigare. Plötsligt var jag i LEDNING. Jag fick 8-4 och 9-5. Och Bobo tog time out. Det är förstås nu det vänder som det brukar hinner jag tänka. Och visst... Han gör tre bra bollar på raken,  9-8. Jag tar time out. Nä, nu gäller det. Sista chansen! Nu eller aldrig! Och jag gör en bra boll och har plötsligt TVÅ MATCHBOLLAR. Men jag vet att 10-8 mot Bobo EGENTLIGEN betyder 70 procents vinstchans - för Bobo. Jag vet det. Alla insatta vet det. Vi har sett det så många gånger. Och visst blev det också så. Bobo har serven och gör två starka bollar, jag blir lite passiv och plötsligt står det 10-10. Det betyder att mina chanser nu i princip är obefintliga. Det har nästan aldrig hänt att han förlorat i ett sånt här läge - åtminstone inte mot en SOPSPELARE!
Men på nåt vis kanske detta obestridliga faktum gjorde att jag slappnade av lite. Jag har serven och följer upp med en bra attack och vinner bollen och får EN CHANS TILL. Bobo servar, jag attackerar igen och VINNER och tjuter ut ett segervrål! Fantastiskt - ibland händer det osannolika.
Sen klarade jag tyvärr inte att ladda om i semi mot Christer Larsson. Jag skulle i så fall behövt det första setet som jag ledde ett tag. Men det gjorde inget. Det gjorde inte heller nåt att det bara var två priser och att jag inte fick nån pokal. Den här dagen kommer jag ändå att minnas. Var så säkra. Inte min bästa match men min överlägset största skalp i "karriären".