Förutsättningarna för kvällens match, om vi ville komma tvåa i serien, och det ville vi, var att vi måste ta ett par matcher. Det berodde på att Rotebro lämnat wo i sista omgången. Samtidigt hade vi bestämt att vi skulle tacka nej till kval då vi inte orkar med ytterligare ett lag i div 3. Den här serien är tillräckligt tuff och lär inte bli lättare nästa säsong. Dessutom satsar vi nu all möjlig styrka till kvalet till div 5 - vi vill gärna hålla kvar det laget. Därför hade vi med en halt Janne och sonen Dogge som fick chansen att debutera i högre divisioner, en väldigt tuff uppgift för honom. Dessutom hade jag själv åkt på en rejäl förkylning igen - troligen pollenallergi. Så jag hade inte alls normala krafter. Det underlättade inte heller att jag vid matchstart fick ett samtal hemifrån. Hustrun hade låst sig ute och jag var tvungen att i raketfart åka hem för undsättning.
Trots att de tidigare lämnat wo och matchen inte betydde nåt hade Kista samlat ihop ett ytterst slagkraftigt lag. Hade de haft denna uppsättning hela säsongen så skulle de garanterat inte åkt ur. Nåväl, det blev Jonas Gisterå, Christer Baskin, Stefaan Jönsson, Robin Paulsson mot Johan, Jonas, Janne och Dogge. De satte alltså sin bäste man fyra för att slippa Johan. Smart. Spel på tre bord. Nu såg jag nästan ingenting av första omgången och knappt nåt av den andra heller då jag istället satt i bilen eller spelade själv. Mycket tacksam för att Kista hade tålamod och vänta.
När jag kom tillbaka med andan i halsen kunde jag konstatera att Johan programenligt slagit Jönsson, men faktiskt förlorat ett set. Och han var nu i full färd med att slå även Chris. Dogges debut blev som sagt tuff, alltför tuff. Vi är tacksamma för att han ställde upp. Men Jannes första match pågick faktiskt fortfarande mot Gisterå - därför att den var väldigt jämn. Fantastiskt att han pressade honom ända in i kaklet trots orörligheten. Tyvärr ändå torsk 9-11.
Att komma ouppvärmd, stressad och krasslig till en match mot en ytterst kompetent långnabbspelare är inte optimalt. Jag förstår inte hur jag kunde vinna första set. Men sen höll det inte. Också tafatt och passivt spel från min sida. Sen direkt mot Gisterå eftersom vi låg kraftigt efter tidsschemat. Jag gjorde en bra insats då jag slog honom i div 3 men nu borde det bli betydligt svårare. Snabb förlust i första set. Sen lyckades jag kämpa till mig ett tufft andra set med 13-11. Och sen, tro det eller ej, så flöt det plötsligt på och jag tog två set till utan större bekymmer. Tyvärr föll Janne i ytterligare en jämn match mot Robin - en spelartyp som han normalt har lätt emot. 3-5 och vi satsade på att ta en dubbel. Dock överlistade Kista oss igen då de satte sitt bästa par i andra dubbeln mot mig och Johan.
Denna dubbel vill vi glömma snabbt. Motståndarna spelade bra men vi (i synnerhet jag) gjorde en osedvanligt svag insats. Det var närmast tur att vi kunde komma till ett avgörande set. Där blev vi nästan utskåpade. 3-7.
Johan gjorde det han skulle mot Gisterå och det såg ut som jag också skulle göra mitt jobb. Jag tog de två första seten men det var knappt och jag hade en del tur. Och nu började orken tryta. Chris kämpade sig in i matchen och jag klarade inte att stå emot. Det fanns tyvärr ingen energi kvar. Ingen glänsande avslutning på våren men det får vi leva med. På det hela taget ska vi vara MYCKET nöjda med hur vi genomfört säsongen. Det har varit roligt nästan hela tiden och ärligt talat så kan man också få bjuda Kista på lite segerglädje efter att de haft det motigt så länge. Vi tar nya tag nästa år! Nu väntar veteran-VM i Alicante om en månad. Hasta luego!
onsdag 13 april 2016
onsdag 6 april 2016
Div 4 omg 12 IFK-Ängby 2-8
Vi var varnade när vi kollade på föregående match. När ÄSK har sina bästa gubbar med är det nog knappast något lag som slår dem. Sen Tommie Larsson gjort comeback efter höstens skada har han bara förlorat två matcher. Och vi själva var både halta och lytta och slutkörda efter helgens bravader i div 3, där vi med stor möda kämpade oss kvar. Inte hjälpte det heller att både Johan och Hasse kom lagom till matchstart och knappt hann värma upp. Tabelläget säger att vi kan ha råd att ta en förlust och ändå klara andraplatsen på kvot - men vi vill förstås alltid vinna - inte minst mot vår favoritärkerival! Jonas, Johan, Janne och Hasse mot Tommie, Peter R, Mano och Peter J.
Direkt upp mot Mano som jag lyckats betvinga de senaste gångerna även om det brukar vara stentufft. Precis som förra gången gick det hyggligt i början. 2-0 innan det började komma grus i maskineriet. Det är så lätt att fastna i Manos spel: loop och block, loop och block, loop och block...så kan han hålla på hur länge som helst - och det var det som hände igen. Till skillnad mot förra gången hittade jag ingen energi att ta mig ur sirapen. Det blev passivt och osäkert och Mano blev allt stabilare. Vips så var tre set och matchen förlorad. Segt.
Att Janne över huvud taget stod vid bordet och spelade var närmast ett mirakel. Att han sen pressade självaste Tommie till det yttersta trots att han i princip inte alls kan flytta fötterna eller böja knäna är helt fenomenalt. Ytterst nära ett avgörande set.
Johan vaknade med axelvärk och även här var det en verklig bedrift att han ställde upp och spelade. Vi har ju helt enkelt inte spelare så nåt alternativ fanns inte. Men att inte kunna loopa ordentligt mot en sån skicklig spelare som Peter J är ju ingen fördel. Till slut höll det inte heller. 8-11 i avgörande. Tung start för IFK.
Och det blev inte lättare för Hasse mot Roosmark, inte alls. Hasse knep set nr 3 men annars var det inget snack, Och det gick inte ett dugg bättre för mig. Knep även jag set 3 men idag fanns inte alls tillräcklig gnista för att rubba en stå stabil spelare. Vi gjorde helt enkelt bleka insatser - åtminstone jag och Hasse som inte kunde kunde skylla på några allvarliga skador. Frågan var nu om vi ens skulle få några dubblar. Janne kunde inte rå på Peter J. Bara två chanser kvar. Och det såg inte bra ut för Hasse som förlorade de två första seten mot Mano. Johan då? Jo, han slet på mot Tommie för allt han var värd. Även denna match gick till ett avgörande och skapade en del känsloyttrlingar trots sin relativt begränsade betydelse. Denna gång kunde dock Johan kämpa till sig matchen med 11-9. Skönt, då fick vi i vart fall spela dubbel eftersom Hasse förlorade mot Mano trots att han kämpat sig tillbaka till ett avgörande.
Vi chansade med det gamla succéparet från det första Stockholm Veteran Open, back in the days, Johan och Jonas. Det blev tufft motstånd i form av Tommie och Peter J. Periodvis kom de gamla takterna fram och det blev en jämn och lite svängig match. Vi hade möjlighet att avgöra redan i fjärde set men kunde till slut avgöra med 11-9 i avgörande efter några ganska trevliga bollar. Ändå lite plåster på såren. Inte lätt för kamraterna att lira den andra dubbeln med en som knappt kan flytta fötterna. Förvånansvärt att de kunde bjuda så tufft motstånd. Men 2-8 blev det mot ett för dagen övermäktigt motstånd. En match kvar mot ett avsågat Kista. Vi får se hur det slutar.
Direkt upp mot Mano som jag lyckats betvinga de senaste gångerna även om det brukar vara stentufft. Precis som förra gången gick det hyggligt i början. 2-0 innan det började komma grus i maskineriet. Det är så lätt att fastna i Manos spel: loop och block, loop och block, loop och block...så kan han hålla på hur länge som helst - och det var det som hände igen. Till skillnad mot förra gången hittade jag ingen energi att ta mig ur sirapen. Det blev passivt och osäkert och Mano blev allt stabilare. Vips så var tre set och matchen förlorad. Segt.
Att Janne över huvud taget stod vid bordet och spelade var närmast ett mirakel. Att han sen pressade självaste Tommie till det yttersta trots att han i princip inte alls kan flytta fötterna eller böja knäna är helt fenomenalt. Ytterst nära ett avgörande set.
Johan vaknade med axelvärk och även här var det en verklig bedrift att han ställde upp och spelade. Vi har ju helt enkelt inte spelare så nåt alternativ fanns inte. Men att inte kunna loopa ordentligt mot en sån skicklig spelare som Peter J är ju ingen fördel. Till slut höll det inte heller. 8-11 i avgörande. Tung start för IFK.
Och det blev inte lättare för Hasse mot Roosmark, inte alls. Hasse knep set nr 3 men annars var det inget snack, Och det gick inte ett dugg bättre för mig. Knep även jag set 3 men idag fanns inte alls tillräcklig gnista för att rubba en stå stabil spelare. Vi gjorde helt enkelt bleka insatser - åtminstone jag och Hasse som inte kunde kunde skylla på några allvarliga skador. Frågan var nu om vi ens skulle få några dubblar. Janne kunde inte rå på Peter J. Bara två chanser kvar. Och det såg inte bra ut för Hasse som förlorade de två första seten mot Mano. Johan då? Jo, han slet på mot Tommie för allt han var värd. Även denna match gick till ett avgörande och skapade en del känsloyttrlingar trots sin relativt begränsade betydelse. Denna gång kunde dock Johan kämpa till sig matchen med 11-9. Skönt, då fick vi i vart fall spela dubbel eftersom Hasse förlorade mot Mano trots att han kämpat sig tillbaka till ett avgörande.
Vi chansade med det gamla succéparet från det första Stockholm Veteran Open, back in the days, Johan och Jonas. Det blev tufft motstånd i form av Tommie och Peter J. Periodvis kom de gamla takterna fram och det blev en jämn och lite svängig match. Vi hade möjlighet att avgöra redan i fjärde set men kunde till slut avgöra med 11-9 i avgörande efter några ganska trevliga bollar. Ändå lite plåster på såren. Inte lätt för kamraterna att lira den andra dubbeln med en som knappt kan flytta fötterna. Förvånansvärt att de kunde bjuda så tufft motstånd. Men 2-8 blev det mot ett för dagen övermäktigt motstånd. En match kvar mot ett avsågat Kista. Vi får se hur det slutar.
Div 4 omg 11 Stocksund-IFK 0-8 wo
Detta var en trist historia. Stockan fick inte ihop lag och vi kunde inte hitta en ny tid där våra fyra tillgängliga spelare kunde spela. Händer väldigt sällan och är nåt som jag i det längsta vill undvika. Nu gick det inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)