Vi var varnade när vi kollade på föregående match. När ÄSK har sina bästa gubbar med är det nog knappast något lag som slår dem. Sen Tommie Larsson gjort comeback efter höstens skada har han bara förlorat två matcher. Och vi själva var både halta och lytta och slutkörda efter helgens bravader i div 3, där vi med stor möda kämpade oss kvar. Inte hjälpte det heller att både Johan och Hasse kom lagom till matchstart och knappt hann värma upp. Tabelläget säger att vi kan ha råd att ta en förlust och ändå klara andraplatsen på kvot - men vi vill förstås alltid vinna - inte minst mot vår favoritärkerival! Jonas, Johan, Janne och Hasse mot Tommie, Peter R, Mano och Peter J.
Direkt upp mot Mano som jag lyckats betvinga de senaste gångerna även om det brukar vara stentufft. Precis som förra gången gick det hyggligt i början. 2-0 innan det började komma grus i maskineriet. Det är så lätt att fastna i Manos spel: loop och block, loop och block, loop och block...så kan han hålla på hur länge som helst - och det var det som hände igen. Till skillnad mot förra gången hittade jag ingen energi att ta mig ur sirapen. Det blev passivt och osäkert och Mano blev allt stabilare. Vips så var tre set och matchen förlorad. Segt.
Att Janne över huvud taget stod vid bordet och spelade var närmast ett mirakel. Att han sen pressade självaste Tommie till det yttersta trots att han i princip inte alls kan flytta fötterna eller böja knäna är helt fenomenalt. Ytterst nära ett avgörande set.
Johan vaknade med axelvärk och även här var det en verklig bedrift att han ställde upp och spelade. Vi har ju helt enkelt inte spelare så nåt alternativ fanns inte. Men att inte kunna loopa ordentligt mot en sån skicklig spelare som Peter J är ju ingen fördel. Till slut höll det inte heller. 8-11 i avgörande. Tung start för IFK.
Och det blev inte lättare för Hasse mot Roosmark, inte alls. Hasse knep set nr 3 men annars var det inget snack, Och det gick inte ett dugg bättre för mig. Knep även jag set 3 men idag fanns inte alls tillräcklig gnista för att rubba en stå stabil spelare. Vi gjorde helt enkelt bleka insatser - åtminstone jag och Hasse som inte kunde kunde skylla på några allvarliga skador. Frågan var nu om vi ens skulle få några dubblar. Janne kunde inte rå på Peter J. Bara två chanser kvar. Och det såg inte bra ut för Hasse som förlorade de två första seten mot Mano. Johan då? Jo, han slet på mot Tommie för allt han var värd. Även denna match gick till ett avgörande och skapade en del känsloyttrlingar trots sin relativt begränsade betydelse. Denna gång kunde dock Johan kämpa till sig matchen med 11-9. Skönt, då fick vi i vart fall spela dubbel eftersom Hasse förlorade mot Mano trots att han kämpat sig tillbaka till ett avgörande.
Vi chansade med det gamla succéparet från det första Stockholm Veteran Open, back in the days, Johan och Jonas. Det blev tufft motstånd i form av Tommie och Peter J. Periodvis kom de gamla takterna fram och det blev en jämn och lite svängig match. Vi hade möjlighet att avgöra redan i fjärde set men kunde till slut avgöra med 11-9 i avgörande efter några ganska trevliga bollar. Ändå lite plåster på såren. Inte lätt för kamraterna att lira den andra dubbeln med en som knappt kan flytta fötterna. Förvånansvärt att de kunde bjuda så tufft motstånd. Men 2-8 blev det mot ett för dagen övermäktigt motstånd. En match kvar mot ett avsågat Kista. Vi får se hur det slutar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar