Vem kunde ana detta? De senaste tre veckorna har varit de sämsta på flera år. Jag trodde jag blivit bättre och blivit av med de större svackorna men så visade sig inte vara fallet. Och jag har dessutom fått rejält ont i foten och var tvungen att smörja in mig med Voltarensalva för att ens kunna spela. Bara för det fick jag som tack en riktig mördarpool där alla var bättre än mig. Åtminstone på pappret.
Först ut mot denne Peter Karlsson som setts storma fram i serierna under senare tid och redan skrapat ihop hela 1969 poäng. Redan här bör det ta stopp för mig. Det visade sig dock att han hade svårt med mina skruvar och servar och jag lyckades hålla undan så att han inte fick utrymme för sitt starka spel - åtminstone inte i två set. Matchen svängde mycket. När han väl kunde spela ut var man chanslös. I avgörande fick jag dock en bra start och det rann iväg till en klar seger. Grymt kul start efter alla motgångar på senare tid. Kan kanske gå upp på fem-i-topp på högst rankade jag slagit. Men jag vet att en del kan ha problem första gången mot mig.
Sen mot mäster Kjelle. Jag kunde faktiskt knipa första set med 16-14 men sen gick det som det alltid gör. Jag attackerar för löst och är inte tillräckligt säker. Och Kjelle spelade dessutom riktigt bra - klart bättre än i första matchen mot Per Vidén där han var nära att förlora. Men Per var i bra form och även han lyckades vända och vinna mot Peter Karlsson i avgörande. Och då fick vi alltså en direkt avgörande match mellan mig och Per. Och jag spelade helt okej och hade förstås som jag brukar en hel del tur. 1-0 och sen lyckades jag vända underläge 8-10 till vinst i andra. Tappade (förstås) tredje men spelade sen riktigt bra i fjärde - och plötsligt var man i slutspel! Vem hade trott nåt sånt? Tjoho!
Förstås mycket nöjd med detta och kan inte heller klaga på lottningen och att åka ut direkt mot Bobo. Jag möter ändå hellre Bobo än Aldvik t ex. Det kan bli roligare spel även om man förlorar.
Voltarenen började släppa så jag smetade på lite mer för att mildra smärtan.
Första set innehöll uselt spel - som tur var från oss båda. Och jag lyckades faktiskt knipa det med 12-10 efter en del tur. Att vinna ett set mot Bobo är inte fy skam.
I andra blev det bättre spel av båda. Plötsligt lirade jag nästan på topp och Bobo hade fortsatt oväntat stora bekymmer och klagade på att det kom många "konstiga bollar". Och jag lyckades till min häpnad vinna med 11-8. Men när skulle han börja spela på riktigt?
I tredje set visade det sig. Maskinen rullade igång. Nu var allt som vanligt och som det skulle vara. Jag var chanslös i tredje och fjärde set. Det var bara att acceptera. Men gick det verkligen inte att göra nåt? Skulle man bara ge upp inför övermakten? Näe. Man måste ju ändå FÖRSÖKA. Kan man ha lite tur och kämpar allt man har så finns ju ändå CHANSEN även om den är liten. Det var inte bara Bobo som hade börjat spela bättre - jag hade vikt ner mig och sumpade mina chanser. Jag kanske kan hitta tillbaka till mitt flyt från andra set - om jag sliter på och tar ut allt jag har? Och si det gick. Jag fick en bra start och vann några dueller. Kunde till och med blocka tillbaka ett par loopar som jag misslyckats totalt med tidigare. Plötsligt var jag i LEDNING. Jag fick 8-4 och 9-5. Och Bobo tog time out. Det är förstås nu det vänder som det brukar hinner jag tänka. Och visst... Han gör tre bra bollar på raken, 9-8. Jag tar time out. Nä, nu gäller det. Sista chansen! Nu eller aldrig! Och jag gör en bra boll och har plötsligt TVÅ MATCHBOLLAR. Men jag vet att 10-8 mot Bobo EGENTLIGEN betyder 70 procents vinstchans - för Bobo. Jag vet det. Alla insatta vet det. Vi har sett det så många gånger. Och visst blev det också så. Bobo har serven och gör två starka bollar, jag blir lite passiv och plötsligt står det 10-10. Det betyder att mina chanser nu i princip är obefintliga. Det har nästan aldrig hänt att han förlorat i ett sånt här läge - åtminstone inte mot en SOPSPELARE!
Men på nåt vis kanske detta obestridliga faktum gjorde att jag slappnade av lite. Jag har serven och följer upp med en bra attack och vinner bollen och får EN CHANS TILL. Bobo servar, jag attackerar igen och VINNER och tjuter ut ett segervrål! Fantastiskt - ibland händer det osannolika.
Sen klarade jag tyvärr inte att ladda om i semi mot Christer Larsson. Jag skulle i så fall behövt det första setet som jag ledde ett tag. Men det gjorde inget. Det gjorde inte heller nåt att det bara var två priser och att jag inte fick nån pokal. Den här dagen kommer jag ändå att minnas. Var så säkra. Inte min bästa match men min överlägset största skalp i "karriären".
Först ut mot denne Peter Karlsson som setts storma fram i serierna under senare tid och redan skrapat ihop hela 1969 poäng. Redan här bör det ta stopp för mig. Det visade sig dock att han hade svårt med mina skruvar och servar och jag lyckades hålla undan så att han inte fick utrymme för sitt starka spel - åtminstone inte i två set. Matchen svängde mycket. När han väl kunde spela ut var man chanslös. I avgörande fick jag dock en bra start och det rann iväg till en klar seger. Grymt kul start efter alla motgångar på senare tid. Kan kanske gå upp på fem-i-topp på högst rankade jag slagit. Men jag vet att en del kan ha problem första gången mot mig.
Sen mot mäster Kjelle. Jag kunde faktiskt knipa första set med 16-14 men sen gick det som det alltid gör. Jag attackerar för löst och är inte tillräckligt säker. Och Kjelle spelade dessutom riktigt bra - klart bättre än i första matchen mot Per Vidén där han var nära att förlora. Men Per var i bra form och även han lyckades vända och vinna mot Peter Karlsson i avgörande. Och då fick vi alltså en direkt avgörande match mellan mig och Per. Och jag spelade helt okej och hade förstås som jag brukar en hel del tur. 1-0 och sen lyckades jag vända underläge 8-10 till vinst i andra. Tappade (förstås) tredje men spelade sen riktigt bra i fjärde - och plötsligt var man i slutspel! Vem hade trott nåt sånt? Tjoho!
Förstås mycket nöjd med detta och kan inte heller klaga på lottningen och att åka ut direkt mot Bobo. Jag möter ändå hellre Bobo än Aldvik t ex. Det kan bli roligare spel även om man förlorar.
Voltarenen började släppa så jag smetade på lite mer för att mildra smärtan.
Första set innehöll uselt spel - som tur var från oss båda. Och jag lyckades faktiskt knipa det med 12-10 efter en del tur. Att vinna ett set mot Bobo är inte fy skam.
I andra blev det bättre spel av båda. Plötsligt lirade jag nästan på topp och Bobo hade fortsatt oväntat stora bekymmer och klagade på att det kom många "konstiga bollar". Och jag lyckades till min häpnad vinna med 11-8. Men när skulle han börja spela på riktigt?
I tredje set visade det sig. Maskinen rullade igång. Nu var allt som vanligt och som det skulle vara. Jag var chanslös i tredje och fjärde set. Det var bara att acceptera. Men gick det verkligen inte att göra nåt? Skulle man bara ge upp inför övermakten? Näe. Man måste ju ändå FÖRSÖKA. Kan man ha lite tur och kämpar allt man har så finns ju ändå CHANSEN även om den är liten. Det var inte bara Bobo som hade börjat spela bättre - jag hade vikt ner mig och sumpade mina chanser. Jag kanske kan hitta tillbaka till mitt flyt från andra set - om jag sliter på och tar ut allt jag har? Och si det gick. Jag fick en bra start och vann några dueller. Kunde till och med blocka tillbaka ett par loopar som jag misslyckats totalt med tidigare. Plötsligt var jag i LEDNING. Jag fick 8-4 och 9-5. Och Bobo tog time out. Det är förstås nu det vänder som det brukar hinner jag tänka. Och visst... Han gör tre bra bollar på raken, 9-8. Jag tar time out. Nä, nu gäller det. Sista chansen! Nu eller aldrig! Och jag gör en bra boll och har plötsligt TVÅ MATCHBOLLAR. Men jag vet att 10-8 mot Bobo EGENTLIGEN betyder 70 procents vinstchans - för Bobo. Jag vet det. Alla insatta vet det. Vi har sett det så många gånger. Och visst blev det också så. Bobo har serven och gör två starka bollar, jag blir lite passiv och plötsligt står det 10-10. Det betyder att mina chanser nu i princip är obefintliga. Det har nästan aldrig hänt att han förlorat i ett sånt här läge - åtminstone inte mot en SOPSPELARE!
Men på nåt vis kanske detta obestridliga faktum gjorde att jag slappnade av lite. Jag har serven och följer upp med en bra attack och vinner bollen och får EN CHANS TILL. Bobo servar, jag attackerar igen och VINNER och tjuter ut ett segervrål! Fantastiskt - ibland händer det osannolika.
Sen klarade jag tyvärr inte att ladda om i semi mot Christer Larsson. Jag skulle i så fall behövt det första setet som jag ledde ett tag. Men det gjorde inget. Det gjorde inte heller nåt att det bara var två priser och att jag inte fick nån pokal. Den här dagen kommer jag ändå att minnas. Var så säkra. Inte min bästa match men min överlägset största skalp i "karriären".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar